Läste en så fin mening häromdagen, som får mig att vilja skriva lite personligt och vad jag tycker är viktigt.
För varje kvinna som hatar sina bristningar på magen finns en annan kvinna som inte önskar sig något hellre.
Och det fick mig att tänka en extra gång. Jag vet att jag beklagat mig till Jack över att min rumpa försvunnit efter graviditeten, magen blivit lite mjukare...
Men, så har jag istället snabbt därefter kommit på vad jag, vi, faktiskt fått utav det. Vi har fått vår älskade Mille. Och då blir en platt rompa & degig mage så himla obetydligt. Och att sedan läsa denna text så får man ännu ett skäl till att istället vara stolt över sin kropp och vad den faktiskt åstadkommit. Det är inte alla som får turen att kunna bära, föda eller överhuvudtaget kunna få ett barn.
Många som kämpar & längtar efter barn, och varför ska jag då klaga över något så fjantigt som en lite mjukare mage än tidigare?!
Vi hade turen, och jag är så tacksam för det, varje sekund med Milton, vår son ❤️
Bra skrivet, håller med! 😊