En myshörna i Minelles rum
Jag minns så väl BVC-sköterskans ord när vi skulle ta tremånaders-vaccinet på Milton "det är klart att han blir ledsen, det är ju första gången i livet som någon är elak mot honom". Så himla sant och så himla hjärtskärande. Idag var
det Minelles tur.
Antingen så hade jag glömt hur nervös jag var inför Miltons sprutor, eller så var det just för att man gjort det tidigare som man visste någonstans i själen, hur hjälplös man känner sig som mamma när de sticker ens barn med onda sprutor. Jack
fick vara lugnet i familjen idag och tog ledigt från jobbet för att kunna vara med. Det gick iallafall bra för lillsmulan idag, nu är det gjort och storebrorsan var också med på plats som hjälpte till att avleda tårarna med lite
Buzz lightyear.
Vi pratade om det senast igårkväll jag och Jack, det här om rädslan för att våra barn ska stöta på fel personer i livet och att någon ska såra dem (nej inte med en vaccinationsspruta kanske, det är ju i all välmening). Jag skulle bara vilja
hålla dem i varsin hand varje dag, varje minut, livet ut. (Varning för hönsmamma!) Åh vad jag hoppas att de är uppmärksamma med människor de möter genom livet, och inte går på allt för hårda nitar. Ibland undrar man vad man gett sig in
på, bara tanken på att någon av dem ska slå sig eller bli sårad gör att det knyter sig i magen.
Är man mamma så vet man på riktigt vad både oro och kärlek innebär ♡
Mina älskade hjärtan.